Jag har alltid varit hyperaktiv på ett mentalt plan. Utåt verkar jag lugn, men i mitt huvud springer tankarna i 200 kilometer i timmen.
Jag tänkte aldrig på att jag skulle kunna ha ADHD förrän jag gick i högstadiet. Jag är inte den “klassiska utåtagerande ADHD-personen” som många kanske tänker på när de hör ordet ADHD.
Men det finns olika typer och svårighetsgrader av ADHD. Min är inåtvänd.
Jag har egentligen alltid kunnat fokusera på saker jag gör. Men eftersom det alltid finns fullt med tankar i bakhuvudet samtidigt tar det mycket energi och jag blir snabbt trött.
Därför blev det en lättnad när jag fick veta att jag har ADD. Under utredningen hos Modigo fick jag förståelse för att skillnaden mellan min potential och vad jag faktiskt presterade hela tiden har legat i diagnosen. Det är något jag inte tidigare kunde sätta fingret på.
Efter utredningen fick jag veta att det finns medicin som kan hjälpa mig att må bättre och klara av att fokusera utan att bli omotiverad eller trött.
Men det var lång väntetid för att få hjälp med medicinsk behandling genom BUP och jag skulle hinna fylla 18 innan det var min tur.
Det var alldeles för sent.
För att inte äventyra mina betyg och mitt mående ville jag komma igång med behandling direkt. Det kunde ADHD Care hjälpa mig med.
Jag gick in på ADHD Cares hemsida och ansökte om behandling runt årsskiftet. Redan i januari fick jag tid för ett introduktionssamtal.
Introduktionssamtalet var digitalt och det var jag, mina föräldrar och en läkare med i samtalet. Vi pratade om min diagnos, om mina behov, vilka mediciner som finns och vad de ger för effekt.
Kort efter introduktionssamtalet började min behandling. Under de första dagarna med medicinen fick jag minskad aptit och sömnsvårigheter. Men biverkningarna försvann inom en vecka.
Efter två veckor hade jag avstämning med min läkare innan vi höjde dosen. Då kom biverkningarna tillbaka men försvann lika snabbt.
Jag gjorde en sista justering av dosen fyra veckor efter påbörjad behandling, och här har jag hittat rätt.
Medicinen i sig klassas inte som ångestdämpande men jag märker ändå av en drastisk skillnad i mitt mående och i min självkänsla
Innan jag började med medicinsk behandling kunde enkla saker som att planera bussresan till skolan, passa tider och försöka fokusera på lektioner vara så ansträngande att jag hellre undvek det.
Eftersom det var lättare att sova bort dagarna för att slippa den konstanta känslan av att inte vara tillräckligt bra så gjorde jag ofta det. Därför missade jag mycket både i skolan och i det sociala livet.
Mitt undermedvetna sa hela tiden till mig “Du klarar inte det här” och tyvärr så trodde jag på det.
Jag upplever att min diagnos och behandling har hjälpt mig på många sätt. Mitt tips till andra som känner som mig är att ta sin ångest och sina problem på allvar och verkligen försöka hitta orsaken till dem.
Idag mår jag bättre än någonsin och saker som tidigare var svårt är inte längre ett problem.
Läs mer
Känner du igen dig?
Dela gärna med dig av dina erfarenheter till andra. Det kan kanske kännas skönt att dela med sig samtidigt som man hjälper andra i samma situation. Alla kommentarer och historier publiceras anonymt.